Har känt mig lite melankolisk hela dan, tänkt på livet och tron, bett för en man som behöver förbön…
Min granne Jaska satt på trappan igår då jag kom från stan. Han var ihopsjunken och mager. Jag satte mig ner bredvid honom och frågade hur läget är. ”Peli on nyt pelattu” sa han och såg på mig med sorgsna ögon. ”Jag har cancer, sådär 3-6 månader kvar att leva, det finns inget läkarna kan göra”.
När gardinerna var fördragna visste man att Jaska hade ”ryyppyputki”. Det var rätt ofta. När han var nykter var han hjälpsam och humoristisk. Då han hjälpte mig med snöskottningen en vinter och jag tackade honom, sa han skrattande ”fattiga riddare”. Det var så med Jaska, vi pratade blandat svenska och finska och han skämtade ofta då vi träffades på gården.
Nu satt vi där på trappan. Han såg på mig med matta ögon. Vi pratade en stund om livet och jag frågade om han var intresserad av trosfrågor. ”Nej, nej, jag betalar kyrkskatten, det får räcka”. Jag berättade om min egen tro och kände bara hur svårt det var att nå honom på den fronten. Han blev helt tyst och såg stint framför sig. Innan jag gick sa jag att jag ska be för honom. ”Hoppas det hjälper!” sa han och såg vänligt på mig.
Ja, förbarma dig Gud över en fattig riddare som Jaska, som sårats i livets strid, och över mig, när det känns som att orden inte räcker till.
Maria