Människans kropp består till stora delar av vatten. Och vi behöver mycket vätska för att må bra. Vätskebrist är inte alltid lätt att upptäcka, men vår hud säger kanske något om den, huvudvärk, irritation och trötthet kan vara en signal om att vi fått i oss för lite vätska.
Människan är inte enbart en fysisk varelse. Hon är ande, själ och kropp och behöver vätska också i en inre bemärkelse. Det är därför Jesus ställer sig upp, mitt under en pågående judisk religiös högtid och ropar: Om någon är törstig (på insidan, alltså) – kom till mig och drick! Jesus har ett vatten för min inre människa och Han bjuder oss att komma, varje dag. Inga religiösa ceremonier eller program kan ersätta detta levande vatten, det är personen Jesus vi behöver. Därför ropar Han: Kom och drick!
Men, lika mycket som vi behöver en input av vatten behöver vi en output av det, vi behöver lära oss att gråta regelbundet. Att kunna gråta är bevis på att man kan bli berörd. För mig är gråt ett tecken på att ens inre lever. Det är farligt att bli hård och onåbar. När pressen blir för stor, när sorgen knackar på eller när hjärtat rörs på djupet – då behövs tårarna. Tårar är en gåva från Gud och också Han rörs av dem, av våra tårar. Han samlar våra tårar i sin lägel, säger psalmisten. Så dyrbara är de för Honom. Och en dag ska Han också torka våra tårar, IRL, från våra ansikten. Wow – det är min Gud!
Pastor Camilla
När Alexander Graham Bell fick patent på den första telefonen i slutet av 1800-talet kunde han knappast föreställa sej hur en telefon skulle se ut 2018. Det som började som en stor, väggfast, otymplig manick blev en tunn liten sak med vilken man inte bara kan ringa folk, utan också betala räkningar, läsa dagstidningar, skicka epost och kolla recept på vad man nu är ute efter – till exempel. Den kristna kyrkans historia ser ut precis tvärtom, tyvärr. Det som började som en ytterst enkel, rörlig, mobil, organisk gemenskap, ledd av några enkla lärjungar (=lärlingar) blev en otymplig, stor organisation, ledd av ”proffs” och lika svårsvängd som Viking Lines M/S Amorella.
Så – när vi frågar efter prototypen för församlingen behöver vi gå tillbaka till urkyrkan. Där tycker jag mej se åtminstone tre avgörande saker som präglade den första kristna gemenskapen: Nåden, inte perfektionismen, som atmosfär. Upplevelsen, inte teoretiserandet, av Guds kraft som grunden för tron (1 Kor. 2:5). Lärjungaskapet som arbetsmetod, inte bara som vacker teori, dvs man kommer in i sin kallelse och sitt uppdrag genom mentoring.
Dethär stimulerar min tanke denna halvgråa februarimorgon 🙂 Vilka tankar stimulerar dej?
Pastor Camilla
Jesus är oerhört jordnära i sin undervisning i evangelierna. I Matt. 13:33 talar Han om Guds rike, dvs det Han kom för att etablera mitt ibland oss, och säjer: ”Himmelriket är likt en surdeg, som en kvinna tar och blandar in i tre mått mjöl, till dess alltsammans blir syrat”. Det Jesus står för är som en surdeg, en syrakultur, vars funktion är att genomsyra oss och våra gemenskaper tills allt blir syrat. Något kommer ovanifrån, präglar oss och resultatet blir en kulturförändring.
Inför det nya året har jag på nytt läst Anders Olssons bok ”Välkommen hem. Att bygga kyrka för dem som inte har någon kyrka” (Gospel Media, 2011). Anders skriver om församlingar som ”är proffs på verksamhet men finner det svårt att bygga lärjungaskap och relationer”. Han skriver om hur allt behövde ses om i hans och fruns eget när de skulle få barn – för att göra hemmet mer barnvänligt, helt enkelt. Det var en stor kulturförändring för att barnen skulle anlända till en plats och en familj som var beredd och trygg.
Vår kyrka har under de senaste sex månaderna genomgått en stor renovering. Det är en del av vår kulturförändring. Vi har bl.a. förnyat vårt café, vårt centrum, för att göra det mer fräscht, välkomnande, öppet och gästvänligt. Men till Guds kulturförändring hör också allt det som behöver hända med oss på insidan för att göra oss mer kompetenta att välkomna nya, integrera alla sorters människor i gemenskapen. ”Vi älskar för att Han först älskade oss”, skriver Johannes i ett av sina brev (1 Joh. 4:19). Principen är: Ju mer vi blir präglade och impregnerade av Guds kärlek, desto mer kan vi förmedla den. Är det tomt på vår egen insida fungerar vi enbart för att vi ”måste” och är drivna av pliktkänsla. Och sånt märks och känns.
För det nya året ber jag om en kulturförändring i mig själv och i oss alla. Att vi ska få bli doppade i Guds kärlek, om och om igen. Allt för att vi ska kunna vara kyrka för dem som ännu inte har någon kyrka.
Pastor Camilla
Många saker hände som en frukt av Pingstdagen och den första andeutgjutelsen över den kristna församlingen. Där fanns en ny frimodighet och en ny frihet. Där var en helt ny känsla och erfarenhet av genombrott. Starka helanden skedde. Och sen detta: ”Då stod Petrus fram med de elva…” (Apg. 2:14).
Petrus steg fram tillsammans med de andra lärjungarna. Han behövde inte stå där ensam. De elva inte bara betraktade honom medan han predikade. De involverade sig. De stödde honom. De stod bakom honom. De var enade i förkunnelse, i bön, i tjänst.
Om jag är riktigt ärlig känns detta som det största av mirakler. Så ofta står vi – i olika situationer i livet – på en viss distans och iakttar (kanske t.o.m. kritiserar). Så ofta tänker vi: ”Vi ska se hur dethär går”. Tänk om vi skulle låta den Helige Ande skapa ett ”tillsammans”, en gemensam överlåtelse och en gemensam hängivenhet? ”Tillsammans” är temat i september 2017. Välkommen till kyrkan!
Vi har en kurs i coachande ledarskap på gång i församlingen. Förra gången vi träffades talade vi om teamarbete. Har du nångång varit med i ett team? Jag är introvert och gillar att vara ensam och jobba ensam. Men jag har också sett kraften i team-arbete. För en tid sedan läste jag nånstans att även om du har bra och begåvade team-medlemmar blir inte resultatet tillfredsställande om du inte har en duktig coach.
Ett dröm-team är en välsignelse. Det är inte bara ett hjälpmedel för att få ett arbete gjort, det kan fungera som ett hem och en hamn när stormarna i livet blir tuffa. Det är en välsignelse att tillhöra andra och det är en välsignelse att vara behövd. För tillfället jobbar vi på att utveckla tre team i församlingen: Nummer ett, ett team som jobbar diakonalt, som förser människor med mat och kläder varje torsdagkväll. Nummer två: Ett musikteam som ansvarar för musiken varje söndagförmiddag. Och nummer tre: Ett barnteam som förbereder söndagarnas barnmöten. Välkommen med, om du vill!
Vissa människor samlar på frimärken, andra på LP-skivor från 1960-talet eller veteranbilar. Jag samlar på citat. För mig har ord tyngd och kan ge riktning för livet. Just nu är favoritcitatet ett av Eric Geiger: ”If you want to make everybody happy, don’t be a leader. Sell icecream”.
Jag gillar citatet för att det utmanar med en viktig fråga: Är jag inifrån- eller utifrånstyrd? Om jag är utifrånstyrd kommer jag att nervöst kolla reaktionerna runtomkring mig hela tiden. Gillar folk mig? Gillar de det jag står för? Tänk om nån är sur på mig? Är jag inifrånstyrd leds jag av min inre kompass.
”Alla som leds av Guds Ande är Guds barn”, skriver Paulus (Rom. 8:14). Observera att han inte säger: ”Alla Guds barn drivs av Guds Ande”. Det är fullt möjligt att vara ett Guds barn och ändå vara driven av fruktan, av egna ambitioner eller andras önskemål. Men kallelsen är högre än så: Som Guds barn är jag tänkt att vara inifrånstyrd, ledd av Guds Ande och Hans impulser. Det är en utmanande tanke, eller hur?
Pastor Camilla
