Kategori: Uncategorized

De senaste dagarna har jag tänkt en del på distraktioner. De finns av olika slag. Något oväntat händer, någon människa säger några ord som skapar en frustration eller du blir arg på dej själv för att du glömt nåt väsentligt. Det finns mycket som kan distrahera. Problemet är att distraktioner ibland sväller till dubbel eller trippel storlek och blir fullständigt oproportionerliga om man inte ser upp.

Om Maria står det att hon, i motsats till sin något stressade, kanske distraherade syster, valde den goda delen (Luk. 10:41-42). Den goda delen var lugnet vid Jesu fötter, fokuset på de ord som kom från Hans mun. Och den delen skulle inte tas ifrån henne. Den goda delen måste man lära sig att välja, den kommer sällan av sig själv. Man måste välja stillheten vid Jesu fötter och svänga bort ansiktet från det som stressar eller distraherar. Men när man väl funnit sin plats inför Honom sitter man vid källan. Och den flödar alltid över.

Pastor Camilla

Jag går sedan någon månad tillbaka en ettårig utbildning i coaching och det är väldigt intressant. Ett ord jag stött på under utbildningens gång är det lilla ordet GROW eller VÄX. Ur det kan man härleda tex följande frågor och spegla sig själv i dem. Risken finns ju, eller hur, att utvecklingen i vårt liv stannar av i något skede? Och då fortsätter allt precis som förr. Jag är så glad att Jesus utmanar oss till tillväxt och efterföljelse. Det gör livet meningsfullt!

Ta alltså GROW-ordets alla bokstäver och du kan få ihop detta: G som i GOAL eller MÅLSÄTTNING. Vad vill du med ditt liv, vart är du på väg? Vilken utveckling och tillväxt skulle du vilja se hos dig själv? R som i REALITY eller VERKLIGHETEN. Hur ser din situation ut just nu? Är det något som behöver hända för att tillväxt och utveckling ska vara möjligt? Något du behöver släppa, något du behöver tillägga? O som i OPTIONS eller ALTERNATIV. Vilka alternativ finns framför dej? Ser du dem eller tittar du så mycket åt det vanliga hållet att du missar något? W som i WILL eller JAG SKALL. Vad tänker du göra? För att inte passivt fastna där du är, fundera: I vilken ny riktning ska jag gå? Vad är tidtabellen?

Ta fram penna och papper, sätt dej inför Gud och be om Hans hjälp när du funderar på frågorna. Du väljer själv hur djupt du låter frågorna utmana dej. De är kanske inte så ytliga som man kanske kunde tro. Välsignad dag!

På grund av den rådande situationen i samhället har vi kört ner aktiviteterna men försöker istället publicera en del på webben. En undervisningsserie kring Kolosserbrevet startade strax efter jul 2020 och fortsätter in i medlet av januari 2021. Du hittar den på församlingens Facebooksida. Vi samlas till bönemöten i kyrkan varje tisdag kl. 18 fr.o.m. 5.1 2021.

I virustiderna i mars startade vi en spontan insamling för att kunna uppmuntra trötta sjukvårdare på sjukhuset. I skrivande stund (25.3 2020) är fyra leveranser förda och ännu återstår lite pengar kvar. Tack till alla som bidragit! Vi hoppas att alla som jobbar på Vasa centralsjukhus känner sig ihågkomna och uppmuntrade.

Tisdag 24.3 2020 kl. 10 startar vi våra bönemöten över Zoom. Denhär första veckan har vi ett sånt möte, sen fyller vi på efterhand. Vill du vara med gör du såhär:

Om du har laddat ner appen kommer du in genom att klicka på:
Meeting ID: 522 697 6536

Om du inte har laddat ner den går du direkt till: https://zoom.us/j/5226976536

ALLA är välkomna, också om du är ny eller vanligen inte brukar be med oss.

När Kopernikus på 1500-talet levererade tanken att det är solen, inte jorden, som är universums centrum åstadkom han med sin upptäckt ett paradigmskifte. Ett gammalt tänkande fick bytas ut mot ett nytt och svängningen var radikal. Alla institutioner och sammanhang med många år på nacken behöver, med jämna mellanrum, något liknande. Det är en konst att bevara ett arbete fräscht. Det gäller kyrkan (generellt) i högsta grad. För ungefär ett år sedan gjorde jag en liten undersökning gällande gudstjänstdeltagarantalet i de församlingar som finns närmast oss, alltså i Vasa och Korsholm. I de lutherska församlingarna låg siffran på ca 40 besökare per söndag. Variationer finns, siffran kunde vara något större om tex en kör medverkade i gudstjänsten. Den kunde också gå ner till ungefär 20 per söndag och det var inte alls en ovanlig siffra. I någon av frikyrkoförsamlingarna i stan (tex pingstförsamlingen) är siffran betydligt större men på det stora hela är det många församlingar som landar på ungefär samma antal som de lutherska församlingarna eller något högre. Den stora skillnaden är förstås att statskyrkoförsamlingarna har ett medlemsantal på över 10-12 000 medlemmar. Och då blir 40 personer per söndag en skrämmande siffra.

Vi lever i ett samhälle som förändras snabbt. När jag var i 10-års åldern på 1970-talet cyklade alla utan hjälm, man åkte t.o.m moped utan den. Idag, nästan 50 år senare, är det en otänkbar tanke. De flesta cyklar med hjälm (utom jag som fastnat i 1970-talet) och ingen kör moped utan hjälm. Tiderna förändras. 

Vi längtar efter att se Guds rike beröra människor. För mig är den avgörande tanken: I allt det vi gör som församlingar: vad kan och bör förändras, med jämna mellanrum, för att vi ska kunna vara ett attraktivt, fungerande och effektivt redskap i Guds rike? Vad måste bevaras orört för att inget avgörande skall gå förlorat? Mitt ansvar som pastor, som jag ser det, är att skapa en plats som kan leverera Guds värdefullaste välsignelser på ett sätt som berör också en ung generation. De finns, generellt sett, nämligen inte bland de 40 som sitter i kyrkorna idag.

Så vi jobbar vidare. Vi ber, vi förbereder, vi vill lära oss att nå ut frimodigt, vi strävar till att hålla oss fräscha. Fräscha i tron och fräscha i vårt sätt att leverera den. Något annat har vi helt enkelt inte råd med. Välkommen med!

Pastor Camilla

I början av Uppenbarelseboken, Bibelns sista bok, finns två kapitel som innehåller personliga hälsningar från Gud till sju specifika församlingar i det som är dagens Turkiet. Till innehållet är hälsningarna ganska olika, det handlar inte om generella ord till vem som helst. Bakom finns en analys av läget och, i flera av fallen, en oro på Guds hjärta. Det som gör saken lite alarmerande, är det att det idag bara finns några stenar kvar på de platser där dessa församlingar en gång existerade.

Det är hälsosamt och viktigt, speciellt inför början av ett nytt år, att tänka i banorna: Vad ser Gud då Han ser vår församling? Vilket ord eller vilken hälsning vill Han ge oss? Vad säger Han till oss som gemenskap och vad säger Han till oss personligen? Det är frågor i linje med tanken i Uppenbarelseboken: Den som har öron må höra vad Anden säger till församlingen.

När man har ett fysiskt problem och går till en läkare är ju inte den bästa lösningen att läkaren, bara för att vara snäll och positiv, säger: ”Allt ser fantastiskt ut i ditt liv och i din kropp – grattis!” Det är mycket bättre om läkaren, med sin kompetens, tar läget på allvar, analyserar och kommer till en slutsats: Detta behöver göras, detta behöver du hjälp med. Det är också tanken med hälsningarna i Uppenbarelseboken: De är en analys, en berättelse om läget och de erbjuder en möjlighet till tillfrisknande.

När ett nytt år nu står för dörren, låt oss fråga: Vad säger Anden till vår församling? Vad säger Han till oss personligen? Finns det saker vi behöver se, lära oss, lämna bort, korrigera, tillägga, söka? Så länge vi lever har vi möjlighet att växa, utvecklas, slipas. Nu är frågan: Vad ser Gud när Han ser oss? Hör gärna av dej om du får tankar som kan hjälpa oss att höra bättre kollektivt! God helg!

Pastor Camilla

Ibland är det som om vi skulle ha svårt att riktigt förstå vad församling och kyrka är, per definition. Vi laborerar friskt bland uttrycken och får det att låta som om vi menade att kyrkobyggnaden är församlingen som vi ”kommer till” och ”går ifrån”. I förlängningen får vi lätt ett dubbelliv: Ett kanske mer glansbildsaktigt liv som ser fint och ordentligt ut då jag stiger in genom dörren till kyrkan och ett annat liv av en mer privat karaktär där hemma. Vi utvecklar ett liv i ”tjänst för Gud” på plattformen i lovsångsteamet och kan samtidigt ha en väldigt begränsad medvetenhet om tjänst för Gud ute i samhället där vi jobbar och lever största delen av tiden. Men faktum är:  det är vi, gudsfolket, som är församlingen, kyrkan. Vi upphör inte att vara kyrka bara för att vi lämnar byggnaden. Tvärtom: tjänsten för Gud är vi kallade att förverkliga genom våra jobb och våra liv, genom allt det vi är och gör, varje dag.

Jesus placerar oss mitt i samhället, där vi hör hemma. Han påminner oss om att vi är ambassadörer, sända till denhär världen, kallade att leva i den men inte av den: ”Liksom du har sänt mig till världen har jag sänt dem till världen” (Joh. 17:18). Han visar med all önskvärd tydlighet att vi visst har en funktion ute i samhället, en funktion att, likt Jeremia formulerar det, ”söka den stads bästa” där vi bor och verkar (Jer. 29:7). Alla de talanger och gåvor, all den kapacitet och kraft Gud gett oss är till för att välsigna våra städer. Och när vi gör det är vi med och förhärligar Gud: ”Och allt vad ni gör, i ord eller handling, gör det i Herren Jesu namn och tacka Gud, Fadern, genom honom” (Kol. 3:17).

Tänk vilken frukt och vilka konsekvenser allt detta kunde ha om vi verkligen på djupet förstod att vi är sända till våra arbetsplatser som Guds rikes representanter. Tänk vilken upplevelse av djup meningsfullhet det skulle ge oss, för att inte tala om hur många möjligheter vi skulle få att dela Jesus med dem vi möter. Jag tänker på berättelsen om de tre byggarna som alla jobbade och svettades med att hugga granitblock. Den första tillfrågades vad han gjorde och han svarade: ”Jag hamrar på dethär dumma stenblocket och kan knappt vänta tills jag får åka hem”. Den andra verkade lite mer intresserad av det han gjorde och sa: ”Jag jobbar med dehär stenblocken så att andra kan göra en vägg av dem. Men visst skulle det vara skönt att få gå hem för dagen”. Den tredje svarare: ”Vad jag gör? Jag bygger en katedral!”

Låt oss därför ge järnet där vi är placerade, göra vårt bästa och jobba hårt för en bättre värld. Och låt oss samtidigt ge våra hjärtan och vår överlåtelse till Gud, så att fokus på Honom får genomsyra allt vårt arbete. Frukten kan bli ett Guds rikes besök, mitt i våra städer och länder, genom oss.

 

Camilla Klockars

När jag var 13 år läste jag en bok som verkligen kommit att prägla mitt liv: David Wilkersons ”Korset och stiletten”. Boken födde en okuvlig längtan att tjäna den Gud jag läste om och den blev för mig en kallelse. Det var första gången jag förstod att Jesus kan förvandla människors livssituation – på riktigt. Den sanna berättelsen om Nicky, Israel, Jo-Jo, Maria och många andra som alla var mer eller mindre nerknarkade, som slogs och dödade, som inte hade någon framtid, mänskligt sett, berörde starkt. När den något malplacerade landsortspastorn Wilkerson bad och predikade i ett möte han ordnade för dem i Brooklyn, New York, höll allt på att urarta. Killarna var där för att sabotera, stjäla kollekten och visa pastorn vem som regerar på gatan. Istället övermannades de av något som var betydligt starkare än de själva, av en konkret beröring från den Helige Ande. Följande dag travade de in på polisstationen för att visa upp sina nya Biblar, få polisernas autografer i dem och berätta om vad som skett. Det var en radikal förvandling. Och den höll.

För oss i Norden blir kontentan av kristen tro lätt något annat. Det kan handla om lite ljuständning, vackra, religiösa ceremonier och en präst som levererar en generell betraktelse om livet. Men vi får aldrig glömma att den kristna församlingen är kallad att förvalta budskapet om  kraften hos den Jesus som är likadan idag som då, som fortfarande söker människor som är förlorade för att ge dem en alldeles ny början.

Författaren och pastorn RT Kendall berättar i en av sina böcker om ett plakat han lät sätta fast på insidan av sin predikstol i Westminster Chapel i London. Varje gång han steg upp i den kunde han läsa: ”Maybe today” – kanske idag. Den förväntan är livsviktig att bevara. Varje dag kan bli en dag då någon kan bli berörd av Gud. Låt oss alltså aldrig förlora tron på den Gud som bryter igenom och gör under. Det kan hända, också idag.

Pastor Camilla

I det romerska och judiska samhälle där Jesus verkade fanns det många trender som sa ”nej” till folk. Jesus kom och svängde på allt detta. Det handlade om hela samhällsgrupper som fick en nystart: Barn, som sällan gavs utrymme och som t.o.m. blev bortkörda av lärjungarna, fick känna ett enda stort ”ja” i Jesu närhet. Han gav dem tid, uppmärksamhet enligt sin princip: ”Låt barnen komma till mig, hindra dem inte…”. Samarierna fick ett Jesus-besök då Han gick genom deras förbjudna område där judarna aldrig gick. Där fick också en kvinna med ett tilltrasslat liv en ny början, för att inte tala om en hel stad som efteråt berördes av hennes livsberättelse. Listan på föraktade och åsidosatta som Jesus valde att se och älska kan göras lång. Det var tullindrivare, prostituerade och människor med svåra sjukdomar som spetälska – alla fick de erfara att Jesus såg dem, visade dem kärlek och förvandlade deras livssituation.

Om du frågar vilket ord som inspirerar mig i höst är det detta lilla, enkla ord JA. Ett så obetydligt ord och ändå ett så stort ord. I en värld där så många får uppleva ett ”nej”, att de inte får vara med, att de inte blir sedda och älskade, är det underbart att få vara del av en ”tribe”, ett gäng som tror på och upplevt ett ”ja” genom en Jesus som välkomnar. Och jag önskar av hela mitt hjärta att detta JA skulle kännas då människor stiger in i kyrkan, då de för första gången besöker vårt café, då de kommer på brunch och gudstjänst eller då de får sin matkasse vid matutdelningen på torsdagar.

Ordet ”ja” signalerar öppenhet och generositet. Vilken viktig signal.

Pastor Camilla