Författare: Camilla

Mitt barnbarn Weera, 4 år, skickade en patient till ”fammoveterinären” i går. Den var ganska illa tilltyglad. Kanske efter en strid med en gorilla. Ena armen och båda benen var amputerade, hål i huvudet och ögona hade strittat. Sydde ihop efter bästa förmåga. Sen började jag tänka att sådär ser man väl ut i andlig bemärkelse då man står vid porten inför Herren en vacker dag. Märkt av livets strid.

Maria

Adullams grotta, en plats som nämns i första Samuelsboken, låg i Juda bergsbygd, i ett ingenmansland mellan Juda och Filistéernas område. Det var ett underjordiskt grottsystem av kalksten ca 10km från Betlehem. Grottan låg på en höjd, omgiven av landskapet.

Det hebreiska ordet Adullam betyder ”tillflykt”. Grottan nämns bl. a i en berättelse om David och några av hans blivande medhjälpare. Vi läser: ”David… flydde bort till Adullams grotta. När hans bröder och hela hans fars hus fick höra det kom de ner dit till honom. Alla som var i svårigheter, hade fordringsägare eller var missnöjda samlades hos honom, och han blev deras ledare. Omkring fyrahundra man anslöt sig till honom” (1 Sam. 22:1-2).

Eventuellt hade David hittat dessa grottor som ung då han vallade får. Kanske hade han tänkt att han där skulle gömma sig vid behov? På vägen till grottan kunde han passera den plats där han tidigare hade besegrat Goliat. Tänk hur snabbt det kan gå: Från att ha varit en hyllad hjälte som besegrade jätten till att bli en man och en folkets ledare tvungen att fly Saul?

Åtminstone två av sina psaltarpsalmer skriver David sedan i Adullams grotta. Det är ganska fascinerande: han skapar något i grottan, han kryper inte in i ett hörn, tyst, sur och frustrerad för att han är på flykt! Han, som inte vet något om framtiden, verkar ofta vara präglad av nån form av bekymmerslöshet. Han skriver sånger och lovar Gud. Men han uttrycker också sin oro och sin frustration – allt blir ord. Här, i Adullams grotta, skriver han: ”Mitt hjärta är frimodigt Gud, mitt hjärta är frimodigt. Jag vill sjunga och spela” (57:8). Lovsången har tydligen en direkt effekt i hans liv. Den lyfter honom, den sätter fokuset någon annanstans än omständigheterna. Den är inte tung eller svårighetsfokuserad, den proklamerar Guds storhet. Vi behöver många sådana sånger – också nya.

Men – det David gör i grottan handlar inte enbart om sång. Han reser i praktiken upp ett ledarskap av dem han umgås med i grottan. De 400 han har omkring sig är ganska negativa, det står uttryckligen att de är i svårigheter, de har fordringsägare och de är missnöjda.  De är m.a.o. inga positiva män, lätta att jobba med. Men David plockar dem och gör något annat av dem. Det blir en resning över deras liv. Precis så tror jag vår kallelse som Guds folk är: de människor vi möter behöver inte förbli det de alltid varit, kanske trötta, frustrerade, arga. Visioner och bilder om framtiden, dvs bilder som Gud gett, kan ändra riktningen för dem och sprida meningsfullhet. 

Alldeles i början av 1980-talet skapades en Adullams grotta i min hemstad Karleby. Huset, som några troende hyrde och som fanns i hörnet av Strandgatan och Långbrogatan, fick faktiskt det namnet: Adullams grotta. Det var en gammal byggnad som blev ett bönens hus för stans kristna, en plats av skydd och en tillflyktsort för alla som ville söka sej närmare Gud. Ännu minns jag denna plats med värme.

Vi behöver sådana platser. Vi behöver platser som skapar vision och ger en annan riktning framåt än den negativa.  Jag hoppas du hittat en sådan.

Det är mörkt ute nu i november och det kan blåsa en hel del. Det kanske också är så att någon av oss just nu går genom en ordentlig storm i livet. Ibland handlar det om en sjukdom, en relation i kris, en konkurs på något plan. Det är också ett faktum att stormar samtidigt kan ge oss insikter och lärdomar. Jag hoppas det blir din upplevelse denna gång.

Jag är ingen erfaren båt- eller havsmänniska. Men stormar drabbar ju också dem som rör sej på land. Därför vågar jag ta i det här temat. I Bibeln finns förvånansvärt många berättelser om stormar och det är mycket man kan lära sig av dem. Just nu tänker jag på en berättelse om en storm som en man vid namn Jona råkade ut för.  Hans namn betyder ”duva”. Det kanske passar ganska bra in på den flykt Jona drog till med i början av berättelsen.

Enkelt formulerat kunde vi säga att följande hände: Jona fick en kallelse av Gud och det var att resa till en stad i nuvarande Irak – staden heter Nineve – och tala till folket i den staden. Problemet var att Jona överhuvudtaget inte ville gå dit Gud ville ha honom eller göra det som Gud hade planerat för honom. Istället hoppar han på ett skepp som går i direkt motsatt riktning. Han lämnar Israel och flyr mot Tarsis, en stad i nordvästra medelhavsområdet. Han flyr Gud och Guds plan, helt enkelt. Han var säkert inte den första som gjorde det – jag tänker på ovilliga Mose i Bibeln som efter en lång diskussion med Gud drar till med: ”Jag ber dej, sänd ditt budskap med vilken annan du vill!” Allt i Mose skriker ”Jag vill inte” – även om han sen i slutändan går. Och jag tänker på oss och vår ovillighet många gånger.

Men Gud släpper inte taget om Jona. Mitt på Medelhavet ser han till att det blir en våldsam storm – skeppet är nära att krossas. Sjömännen är förskräckta, de vräker lasten överbord för att försöka lätta på situationen. Vad gör Jona? Han sover, tydligen bättre än någonsin! Han flyr Gud och han flyr sitt livsuppdrag. Han sover djupt, längst inne i skeppet.

Ibland kan en storm vara en väckarklocka. För Jona var det så. Ibland skakar Gud om vårt liv på ett mer dramatiskt sätt för att väcka oss. Och det är egentligen bara nåd – en verklig gåva – då det händer. Ibland behöver vi stormar för att verkligen stanna upp, omdefiniera riktningen och omvärdera prioriteringarna i livet.

Så, istället för att i tanken förbanna stormen kanske det vore värt att ställa frågan: Varför är jag mitt i detta? Vill Gud mig något? Behöver jag en omdefiniering av livskursen? Är jag på fel väg? Det är inga enkla frågor men det går att få svar på dem. Den Gud som låtit stormen dra in över vårt liv har också kapacitet att tala till oss om den.

Efter en lång och dramatisk upplevelse på Medelhavet är Jona redo att kapitulera inför Gud och säga ja. Den upplevelsen placerar honom mitt i Guds vilja. Min bön för dej idag är att den storm du kanske upplever just nu ska få föra dej rakt in i Guds vilja för ditt liv. Det är, trots allt du kanske tänker, det bästa som kan hända dej.

Camilla Klockars

För nåt år sen blev ett australiensiskt får med namnet Baarack känt på sociala media. Fåret hade nämligen varit borta hemifrån och på egna vägar ute i naturen i ungefär 5 år och det såg, minst sagt, lite risigt ut när det sen blev funnet. Dethär är alltså en sann historia. Baarack var ensam när man hittade honom och hans ull hade vuxit så våldsamt att det var svårt att se ögonen på honom. Ullen hängde över hela ansiktet, dessutom var det fullt av insekter och småskräp ur naturen på kroppen. Det tog omkring en timme att raka Baarack, en procedur som i normala fall inte tar många minuter. När man sen vägde all den ull som man hade rakat bort handlade det om ungefär 35 kilo.

Jag har tänkt på Baarack nu och då ända sedan jag läste om honom och såg ett litet filmklipp med honom. Jag har tänkt på det faktum att mycket hinner hända om man som får är borta från herden en längre tid. Det blir en hel del insekter i ullen och i praktiken en väldigt tung kroppshydda att bära. För att inte tala om alla potentiella infektioner, alla faror och allt annat elände som man kan råka ut för i ensamheten långt borta från ens skötare. Ett får är inte ämnat att ta hand om sej själv. Ett får behöver en herde, ett hem och skötsel för att må bra, varje dag.

Bilden av får och en herde är en bild som Bibeln förhållandevis ofta använder om Gud och oss i både Gamla och Nya Testamentet. Följande formulering återfinns tex i Matteusevangeliet: ”När han, Jesus, såg folkskarorna, förbarmade han sig över dem, för de var härjade och hjälplösa, som får utan herde”. Det står också: ”Om någon av er har hundra får och förlorar ett av dem, lämnar han då inte de 99 i öknen och går ut efter det förlorade tills han finner det?”

Borttappad och hjälplös, som ett får utan herde. Förlorad och ensam, i behov av att bli hittad. Nu kan det ju hända att du och jag för tillfället inte alls känner oss hjälplösa eller förlorade eller ensamma. Det lär också vara faktum gällande de får som är på väg att dra ut på egen hand. Det är lätt att tro att man klarar sig för egen maskin när man är mätt och belåten, solen skiner och vidderna utanför fårahuset lockar. Då är det kanske inte ovanligt att man låter sig dras iväg åt ett nytt, intressant håll. Men – plötsligt är man borttappad eller hotad av något som helt oväntat dök upp. Plötsligt är man ensam och långt borta hemifrån.

Men också ett borttappat, vilsegånget får kan bli hittat. Jesus är den som, enligt bibelordet, lämnar de 99 fåren i fårahuset och sätter all sin energi på att hitta det får som är bortsprunget eller borttappat. Att komma till Gud är att få komma hem. Jag vet ingen vackrare bild än så. Det är att få bli funnen och få bli buren. Det är att få säja: Jag behöver dej Gud i mitt liv – verkligen. Jag vill inte leva ensam, jag vill inte dra iväg på egna vägar, jag vill inte tappa bort mig i svårmanövrerad natur. Förlåt mej, ta mej tillbaka hem.

Amen.

Har känt mig lite melankolisk hela dan, tänkt på livet och tron, bett för en man som behöver förbön…

Min granne Jaska satt på trappan igår då jag kom från stan. Han var ihopsjunken och mager. Jag satte mig ner bredvid honom och frågade hur läget är. ”Peli on nyt pelattu” sa han och såg på mig med sorgsna ögon. ”Jag har cancer, sådär 3-6 månader kvar att leva, det finns inget läkarna kan göra”.

När gardinerna var fördragna visste man att Jaska hade ”ryyppyputki”. Det var rätt ofta. När han var nykter var han hjälpsam och humoristisk. Då han hjälpte mig med snöskottningen en vinter och jag tackade honom, sa han skrattande ”fattiga riddare”. Det var så med Jaska, vi pratade blandat svenska och finska och han skämtade ofta då vi träffades på gården.

Nu satt vi där på trappan. Han såg på mig med matta ögon. Vi pratade en stund om livet och jag frågade om han var intresserad av trosfrågor. ”Nej, nej, jag betalar kyrkskatten, det får räcka”. Jag berättade om min egen tro och kände bara hur svårt det var att nå honom på den fronten. Han blev helt tyst och såg stint framför sig. Innan jag gick sa jag att jag ska be för honom. ”Hoppas det hjälper!” sa han och såg vänligt på mig.

Ja, förbarma dig Gud över en fattig riddare som Jaska, som sårats i livets strid, och över mig, när det känns som att orden inte räcker till.

Maria

Det är uppenbarligen ett väldigt kort avstånd mellan himmel och jord. Jag baserar tanken på det som händer då Jesus tar med sej lärjungarna Petrus, Johannes och Jakob på ett berg. Hans syfte – om man läser textversionen ur Lukasevangeliet (9:28) – hans syfte är att be. Det är alltså inget speciellt på gång, det är ingen särskild dag, de ska bara be. Men vad händer? Medan han ber börjar han förvandlas inför dem. Det är uppenbart att Gud är där. Jesu ansikte och kläder blir vita. Det är som om himlen bokstavligen öppnas och allt det som präglar himlen – renheten, skönheten, atmosfären – allt det tar över. Det är starkt. Himlen bryter igenom och det märker de alla.

Och ja, så nära är himlen. Ibland tror jag vi tänker lite fel här. Det är som om vi skulle göra avståndet mellan himmel och jord så fruktansvärt långt. Men det avståndet kan inte vara långt, i Jesus har ju himlen kommit nära oss. Hebréerbrevsförfattaren säger: ”När vi alltså har en så stor sky av vittnen omkring oss, låt oss då lägga bort allt som tynger, särskilt synden som snärjer oss så hårt, och löpa uthålligt i det lopp vi har framför oss. Låt oss ha blicken fäst vid Jesus…” Vi är omgivna, hela tiden, av de som gått före och vi kan också säga att där Jesus är, där är himlen nära. Detta tar förstås inte bort vår sorg och vår saknad när någon dör, men det kan hjälpa oss att förstå att inget, inget kan skilja oss på djupet.

Jag älskar den här texten! Den hjälper mig att förbereda mig för det som ligger framför. Det är ju faktiskt så att inte bara vissa av oss ska dö – vi ska alla göra det. Och jag tror att det är viktigt att träna sig i att tänka på himlen. Himlen måste bli så verklig och så tydlig för oss att vi kan släppa allt detta jordiska utan problem. Jag önskar jag kom så långt i dessa förberedelser att jag kunde säga som Johannes formulerar det i Uppenbarelseboken: ”Därefter såg jag, och se: En dörr stod öppen i himlen” (4:1).

Dörren är öppen. Jag vill se det redan här!

Camilla Klockars

I augusti för snart ett år sen åker kollegan Jori, som också är pastor, till en nationalpark i mellersta Finland för att få uppleva fyra dagar av ensamhet och tystnad i vacker natur. Samma kväll han anländer händer detta: På stranden träffar han en äldre man från orten. Mannen väntar på sin vän, en annan man i samma ålder, som gått för att hämta en båt från den norra delen av nationalparken, ca 10 km längre bort.

Timmarna går och långt senare på kvällen kan de konstatera: Mannen är fortfarande borta. Något måste ha hänt. De involverar polisen som startar sitt sökande, dock utan framgång den natten. Projektet fortsätter nästa dag. En utmaning är att den försvunne mannen har diabetes och en minnessjukdom.

Sex eller sju polispatruller är igång. Röda Korset och gränsbevakningen är där. En helikopter surrar i området och man söker också mannen med värmekamera. Ett stort antal frivilliga från en hundra kilometers radie är engagerade. Sent på kvällen kommer meddelandet: man har hittat mannen efter 36 timmars sökande! Han lever och är i förhållandevis gott skick.

Varför berättar jag detta? I Lukas 15 delar Jesus en motsvarande historia om en herde som lämnar sina 99 får i öknen och satsar allt för att hitta det får som är försvunnet. Berättelsen lär oss mycket om hur Jesus prioriterar, hans hjärta för varje enskild individ och vad han tänker om människans okränkbara värde. Mannen som söktes i nationalparken var på ett sätt en nobody, en okänd individ – de som sökte honom hade ingen personlig koppling till honom. Ändå satsades massor av pengar, tid och energi på projektet. Och överkommissarien och många andra grät när mannen hittades.

Jag är starkt berörd av storyn. Tänk om vi i våra församlingar hade samma hjärta för alla dem som ännu inte är där.

Pastor Camilla

I början av detta nya år har jag läst en av Bibelns mest märkliga böcker: Höga Visan. Det handlar om åtta kapitel ren kärlek. Boken är skriven av kung Salomo vars namn betyder ”fridsam”. Han kallas också ibland för ”Jedidja”, ett namn som betyder ”Herrens älskling”. I Nya Testamentet nämner Jesus Salomo bl.a. i bergspredikan då han beskriver liljorna på marken och säger: ”Inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem” (Matt. 6:29). Salomo var son till kung David och när drottningen av Saba, kvinnan från Jemen på arabiska halvön, kom för att hälsa på honom blev hon helt fascinerad av hans vishet. Och denna visa, insiktsfulla man är samtidigt proppfull av kärlek. Vilken kombo!

I Höga Visan beskriver Salomo vad brudgummen, bruden samt vännerna säger. Brudgummen är en bild på Gud och bruden en bild på Israel eller församlingen. Det som fascinerar mej är att bruden, församlingen, i texten är så säker på att vara fullständigt genomälskad. ”Mörk är jag men vacker”, säger hon om sig själv. ”Dra mig med dig”, ber hon. Hon är älskad men vill ha mer. Hon är genomrotad i kärlek men ändå inte mätt. Det är min bön för det nya året: Att bli 100% övertygad om att vara genomälskad av Gud och samtidigt våga be om mer.

Och brudgummen, Gud, i texten är inte sen att gensvara: ”Du är den skönaste…”. Den tanken tar vi emot idag. Älskad och välsignad. Det är vårt namn.

Pastor Camilla

Advent är en viktig tid. Men risken är stor att vår målmedvetna fokusering på julen ibland äter upp vår adventstid. Vi stressar för att snabbt komma fram till skinkan, lutfisken och julklapparna och missar allt det som kunde ha hänt under veckorna före jul.

Kring första advent läser vi i våra kyrkor om Jesus som rider in i Jerusalem. I år fastnade jag vid två detaljer kring denna händelse: Jesus rider in på en åsna och det verkar som om Han gråter?

En åsna är ett litet djur. Om du testar att rida på en åsna kommer du att märka att dina fötter nästan når marken. Här är det en stor skillnad mellan att, som många regenter genom tiderna gjort, rida in i stan på en stor häst och att rida på en åsna. “Se din konung kommer till dig… ödmjuk, ridande på en åsna, på en åsninnas föl”, profeterar Sakarja ca 520 fKr (9:9). Jesus kom inte som en regent på en stor häst. Han kom ödmjukt på ett åsneföl för att visa att Han “…bor hos den som är förkrossad och har en ödmjuk ande” (Jes. 57:15). Det är Hans attityd fortfarande. Han ser nöden, Han ser smärtan och Han kommer ner på vår nivå för att möta vår nöd. 

I Lukas version av berättelsen om hur Jesus rider in i Jerusalem står det dessutom att Han gråter när Han ser staden: “När Jesus kom närmare och såg staden, grät han över den och sade: Tänk om du idag hade förstått, också du, vad som ger dig frid. Men nu är det dolt för dina ögon” (19:41-42). Jesus, Messias som rider in i Jerusalem, gråter över staden och människorna – dessa som inte förstod vem Han var och vad Han ville med deras liv. Jesus gråter för att budskapet inte går hem. Min bön för denhär adventstiden är att jag inte skulle missa Hans tankar, Hans vilja och det som nu ligger på Hans hjärta. Min bön är att också mitt hjärta skulle röras för alla dem som inte förstår vem Jesus är.

Advent är en viktig tid – håll ögon och öron öppna.  

Pastor Camilla

I en av psaltarpsalmerna utbrister David – och det är ett ganska fantastiskt utlåtande egentligen – ”Han lade i min mun en ny sång” (40:4). Orden kan förstås tolkas på flera sätt: Gud ändrade insidan på David så att det, bildligt talat, hördes en ny sång där. Eller så handlar det om en ny sång bokstavligen, något som inte alls är en långsökt tanke om man tänker på alla de texter i Psaltaren David producerat.

Denhär hösten fick jag en idé: Jag har kontaktat ett antal musiker och sångare och bett dem bidra med en ny sång till en ”Julkalendern 2021” på Facebook och Youtube. Min dröm är att vi varje dag presenterar en nyskriven sång och kanske något om tankarna kring den. Hur föddes den, vad hände i livet just då? Samtidigt ger vi dessa musiker en möjlighet att önska en välsignad advent på ett lite annorlunda sätt. Ännu har jag inte 24 sånger/författare men jag jobbar på det. Spännande, eller hur?

Pastor Camilla