Gud var nådig!

Har känt mig lite melankolisk hela dan, tänkt på livet och tron, bett för en man som behöver förbön…

Min granne Jaska satt på trappan igår då jag kom från stan. Han var ihopsjunken och mager. Jag satte mig ner bredvid honom och frågade hur läget är. ”Peli on nyt pelattu” sa han och såg på mig med sorgsna ögon. ”Jag har cancer, sådär 3-6 månader kvar att leva, det finns inget läkarna kan göra”.

När gardinerna var fördragna visste man att Jaska hade ”ryyppyputki”. Det var rätt ofta. När han var nykter var han hjälpsam och humoristisk. Då han hjälpte mig med snöskottningen en vinter och jag tackade honom, sa han skrattande ”fattiga riddare”. Det var så med Jaska, vi pratade blandat svenska och finska och han skämtade ofta då vi träffades på gården.

Nu satt vi där på trappan. Han såg på mig med matta ögon. Vi pratade en stund om livet och jag frågade om han var intresserad av trosfrågor. ”Nej, nej, jag betalar kyrkskatten, det får räcka”. Jag berättade om min egen tro och kände bara hur svårt det var att nå honom på den fronten. Han blev helt tyst och såg stint framför sig. Innan jag gick sa jag att jag ska be för honom. ”Hoppas det hjälper!” sa han och såg vänligt på mig.

Ja, förbarma dig Gud över en fattig riddare som Jaska, som sårats i livets strid, och över mig, när det känns som att orden inte räcker till.

Maria

Himlen närmare än vi tror?

Det är uppenbarligen ett väldigt kort avstånd mellan himmel och jord. Jag baserar tanken på det som händer då Jesus tar med sej lärjungarna Petrus, Johannes och Jakob på ett berg. Hans syfte – om man läser textversionen ur Lukasevangeliet (9:28) – hans syfte är att be. Det är alltså inget speciellt på gång, det är ingen särskild dag, de ska bara be. Men vad händer? Medan han ber börjar han förvandlas inför dem. Det är uppenbart att Gud är där. Jesu ansikte och kläder blir vita. Det är som om himlen bokstavligen öppnas och allt det som präglar himlen – renheten, skönheten, atmosfären – allt det tar över. Det är starkt. Himlen bryter igenom och det märker de alla.

Och ja, så nära är himlen. Ibland tror jag vi tänker lite fel här. Det är som om vi skulle göra avståndet mellan himmel och jord så fruktansvärt långt. Men det avståndet kan inte vara långt, i Jesus har ju himlen kommit nära oss. Hebréerbrevsförfattaren säger: ”När vi alltså har en så stor sky av vittnen omkring oss, låt oss då lägga bort allt som tynger, särskilt synden som snärjer oss så hårt, och löpa uthålligt i det lopp vi har framför oss. Låt oss ha blicken fäst vid Jesus…” Vi är omgivna, hela tiden, av de som gått före och vi kan också säga att där Jesus är, där är himlen nära. Detta tar förstås inte bort vår sorg och vår saknad när någon dör, men det kan hjälpa oss att förstå att inget, inget kan skilja oss på djupet.

Jag älskar den här texten! Den hjälper mig att förbereda mig för det som ligger framför. Det är ju faktiskt så att inte bara vissa av oss ska dö – vi ska alla göra det. Och jag tror att det är viktigt att träna sig i att tänka på himlen. Himlen måste bli så verklig och så tydlig för oss att vi kan släppa allt detta jordiska utan problem. Jag önskar jag kom så långt i dessa förberedelser att jag kunde säga som Johannes formulerar det i Uppenbarelseboken: ”Därefter såg jag, och se: En dörr stod öppen i himlen” (4:1).

Dörren är öppen. Jag vill se det redan här!

Camilla Klockars

Äntligen funnen

I augusti för snart ett år sen åker kollegan Jori, som också är pastor, till en nationalpark i mellersta Finland för att få uppleva fyra dagar av ensamhet och tystnad i vacker natur. Samma kväll han anländer händer detta: På stranden träffar han en äldre man från orten. Mannen väntar på sin vän, en annan man i samma ålder, som gått för att hämta en båt från den norra delen av nationalparken, ca 10 km längre bort.

Timmarna går och långt senare på kvällen kan de konstatera: Mannen är fortfarande borta. Något måste ha hänt. De involverar polisen som startar sitt sökande, dock utan framgång den natten. Projektet fortsätter nästa dag. En utmaning är att den försvunne mannen har diabetes och en minnessjukdom.

Sex eller sju polispatruller är igång. Röda Korset och gränsbevakningen är där. En helikopter surrar i området och man söker också mannen med värmekamera. Ett stort antal frivilliga från en hundra kilometers radie är engagerade. Sent på kvällen kommer meddelandet: man har hittat mannen efter 36 timmars sökande! Han lever och är i förhållandevis gott skick.

Varför berättar jag detta? I Lukas 15 delar Jesus en motsvarande historia om en herde som lämnar sina 99 får i öknen och satsar allt för att hitta det får som är försvunnet. Berättelsen lär oss mycket om hur Jesus prioriterar, hans hjärta för varje enskild individ och vad han tänker om människans okränkbara värde. Mannen som söktes i nationalparken var på ett sätt en nobody, en okänd individ – de som sökte honom hade ingen personlig koppling till honom. Ändå satsades massor av pengar, tid och energi på projektet. Och överkommissarien och många andra grät när mannen hittades.

Jag är starkt berörd av storyn. Tänk om vi i våra församlingar hade samma hjärta för alla dem som ännu inte är där.

Pastor Camilla

Genomälskad

I början av detta nya år har jag läst en av Bibelns mest märkliga böcker: Höga Visan. Det handlar om åtta kapitel ren kärlek. Boken är skriven av kung Salomo vars namn betyder ”fridsam”. Han kallas också ibland för ”Jedidja”, ett namn som betyder ”Herrens älskling”. I Nya Testamentet nämner Jesus Salomo bl.a. i bergspredikan då han beskriver liljorna på marken och säger: ”Inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem” (Matt. 6:29). Salomo var son till kung David och när drottningen av Saba, kvinnan från Jemen på arabiska halvön, kom för att hälsa på honom blev hon helt fascinerad av hans vishet. Och denna visa, insiktsfulla man är samtidigt proppfull av kärlek. Vilken kombo!

I Höga Visan beskriver Salomo vad brudgummen, bruden samt vännerna säger. Brudgummen är en bild på Gud och bruden en bild på Israel eller församlingen. Det som fascinerar mej är att bruden, församlingen, i texten är så säker på att vara fullständigt genomälskad. ”Mörk är jag men vacker”, säger hon om sig själv. ”Dra mig med dig”, ber hon. Hon är älskad men vill ha mer. Hon är genomrotad i kärlek men ändå inte mätt. Det är min bön för det nya året: Att bli 100% övertygad om att vara genomälskad av Gud och samtidigt våga be om mer.

Och brudgummen, Gud, i texten är inte sen att gensvara: ”Du är den skönaste…”. Den tanken tar vi emot idag. Älskad och välsignad. Det är vårt namn.

Pastor Camilla

Advent med djup och innehåll

Advent är en viktig tid. Men risken är stor att vår målmedvetna fokusering på julen ibland äter upp vår adventstid. Vi stressar för att snabbt komma fram till skinkan, lutfisken och julklapparna och missar allt det som kunde ha hänt under veckorna före jul.

Kring första advent läser vi i våra kyrkor om Jesus som rider in i Jerusalem. I år fastnade jag vid två detaljer kring denna händelse: Jesus rider in på en åsna och det verkar som om Han gråter?

En åsna är ett litet djur. Om du testar att rida på en åsna kommer du att märka att dina fötter nästan når marken. Här är det en stor skillnad mellan att, som många regenter genom tiderna gjort, rida in i stan på en stor häst och att rida på en åsna. “Se din konung kommer till dig… ödmjuk, ridande på en åsna, på en åsninnas föl”, profeterar Sakarja ca 520 fKr (9:9). Jesus kom inte som en regent på en stor häst. Han kom ödmjukt på ett åsneföl för att visa att Han “…bor hos den som är förkrossad och har en ödmjuk ande” (Jes. 57:15). Det är Hans attityd fortfarande. Han ser nöden, Han ser smärtan och Han kommer ner på vår nivå för att möta vår nöd. 

I Lukas version av berättelsen om hur Jesus rider in i Jerusalem står det dessutom att Han gråter när Han ser staden: “När Jesus kom närmare och såg staden, grät han över den och sade: Tänk om du idag hade förstått, också du, vad som ger dig frid. Men nu är det dolt för dina ögon” (19:41-42). Jesus, Messias som rider in i Jerusalem, gråter över staden och människorna – dessa som inte förstod vem Han var och vad Han ville med deras liv. Jesus gråter för att budskapet inte går hem. Min bön för denhär adventstiden är att jag inte skulle missa Hans tankar, Hans vilja och det som nu ligger på Hans hjärta. Min bön är att också mitt hjärta skulle röras för alla dem som inte förstår vem Jesus är.

Advent är en viktig tid – håll ögon och öron öppna.  

Pastor Camilla

En ny sång?

I en av psaltarpsalmerna utbrister David – och det är ett ganska fantastiskt utlåtande egentligen – ”Han lade i min mun en ny sång” (40:4). Orden kan förstås tolkas på flera sätt: Gud ändrade insidan på David så att det, bildligt talat, hördes en ny sång där. Eller så handlar det om en ny sång bokstavligen, något som inte alls är en långsökt tanke om man tänker på alla de texter i Psaltaren David producerat.

Denhär hösten fick jag en idé: Jag har kontaktat ett antal musiker och sångare och bett dem bidra med en ny sång till en ”Julkalendern 2021” på Facebook och Youtube. Min dröm är att vi varje dag presenterar en nyskriven sång och kanske något om tankarna kring den. Hur föddes den, vad hände i livet just då? Samtidigt ger vi dessa musiker en möjlighet att önska en välsignad advent på ett lite annorlunda sätt. Ännu har jag inte 24 sånger/författare men jag jobbar på det. Spännande, eller hur?

Pastor Camilla

Den goda delen

De senaste dagarna har jag tänkt en del på distraktioner. De finns av olika slag. Något oväntat händer, någon människa säger några ord som skapar en frustration eller du blir arg på dej själv för att du glömt nåt väsentligt. Det finns mycket som kan distrahera. Problemet är att distraktioner ibland sväller till dubbel eller trippel storlek och blir fullständigt oproportionerliga om man inte ser upp.

Om Maria står det att hon, i motsats till sin något stressade, kanske distraherade syster, valde den goda delen (Luk. 10:41-42). Den goda delen var lugnet vid Jesu fötter, fokuset på de ord som kom från Hans mun. Och den delen skulle inte tas ifrån henne. Den goda delen måste man lära sig att välja, den kommer sällan av sig själv. Man måste välja stillheten vid Jesu fötter och svänga bort ansiktet från det som stressar eller distraherar. Men när man väl funnit sin plats inför Honom sitter man vid källan. Och den flödar alltid över.

Pastor Camilla

Grow – eller väx

Jag går sedan någon månad tillbaka en ettårig utbildning i coaching och det är väldigt intressant. Ett ord jag stött på under utbildningens gång är det lilla ordet GROW eller VÄX. Ur det kan man härleda tex följande frågor och spegla sig själv i dem. Risken finns ju, eller hur, att utvecklingen i vårt liv stannar av i något skede? Och då fortsätter allt precis som förr. Jag är så glad att Jesus utmanar oss till tillväxt och efterföljelse. Det gör livet meningsfullt!

Ta alltså GROW-ordets alla bokstäver och du kan få ihop detta: G som i GOAL eller MÅLSÄTTNING. Vad vill du med ditt liv, vart är du på väg? Vilken utveckling och tillväxt skulle du vilja se hos dig själv? R som i REALITY eller VERKLIGHETEN. Hur ser din situation ut just nu? Är det något som behöver hända för att tillväxt och utveckling ska vara möjligt? Något du behöver släppa, något du behöver tillägga? O som i OPTIONS eller ALTERNATIV. Vilka alternativ finns framför dej? Ser du dem eller tittar du så mycket åt det vanliga hållet att du missar något? W som i WILL eller JAG SKALL. Vad tänker du göra? För att inte passivt fastna där du är, fundera: I vilken ny riktning ska jag gå? Vad är tidtabellen?

Ta fram penna och papper, sätt dej inför Gud och be om Hans hjälp när du funderar på frågorna. Du väljer själv hur djupt du låter frågorna utmana dej. De är kanske inte så ytliga som man kanske kunde tro. Välsignad dag!

De annorlunda tiderna fortsätter…

På grund av den rådande situationen i samhället har vi kört ner aktiviteterna men försöker istället publicera en del på webben. En undervisningsserie kring Kolosserbrevet startade strax efter jul 2020 och fortsätter in i medlet av januari 2021. Du hittar den på församlingens Facebooksida. Vi samlas till bönemöten i kyrkan varje tisdag kl. 18 fr.o.m. 5.1 2021.

Godis, frukter och nötter till sjukhuset

I virustiderna i mars startade vi en spontan insamling för att kunna uppmuntra trötta sjukvårdare på sjukhuset. I skrivande stund (25.3 2020) är fyra leveranser förda och ännu återstår lite pengar kvar. Tack till alla som bidragit! Vi hoppas att alla som jobbar på Vasa centralsjukhus känner sig ihågkomna och uppmuntrade.