Det är uppenbarligen ett väldigt kort avstånd mellan himmel och jord. Jag baserar tanken på det som händer då Jesus tar med sej lärjungarna Petrus, Johannes och Jakob på ett berg. Hans syfte – om man läser textversionen ur Lukasevangeliet (9:28) – hans syfte är att be. Det är alltså inget speciellt på gång, det är ingen särskild dag, de ska bara be. Men vad händer? Medan han ber börjar han förvandlas inför dem. Det är uppenbart att Gud är där. Jesu ansikte och kläder blir vita. Det är som om himlen bokstavligen öppnas och allt det som präglar himlen – renheten, skönheten, atmosfären – allt det tar över. Det är starkt. Himlen bryter igenom och det märker de alla.
Och ja, så nära är himlen. Ibland tror jag vi tänker lite fel här. Det är som om vi skulle göra avståndet mellan himmel och jord så fruktansvärt långt. Men det avståndet kan inte vara långt, i Jesus har ju himlen kommit nära oss. Hebréerbrevsförfattaren säger: ”När vi alltså har en så stor sky av vittnen omkring oss, låt oss då lägga bort allt som tynger, särskilt synden som snärjer oss så hårt, och löpa uthålligt i det lopp vi har framför oss. Låt oss ha blicken fäst vid Jesus…” Vi är omgivna, hela tiden, av de som gått före och vi kan också säga att där Jesus är, där är himlen nära. Detta tar förstås inte bort vår sorg och vår saknad när någon dör, men det kan hjälpa oss att förstå att inget, inget kan skilja oss på djupet.
Jag älskar den här texten! Den hjälper mig att förbereda mig för det som ligger framför. Det är ju faktiskt så att inte bara vissa av oss ska dö – vi ska alla göra det. Och jag tror att det är viktigt att träna sig i att tänka på himlen. Himlen måste bli så verklig och så tydlig för oss att vi kan släppa allt detta jordiska utan problem. Jag önskar jag kom så långt i dessa förberedelser att jag kunde säga som Johannes formulerar det i Uppenbarelseboken: ”Därefter såg jag, och se: En dörr stod öppen i himlen” (4:1).
Dörren är öppen. Jag vill se det redan här!
Camilla Klockars