I augusti för snart ett år sen åker kollegan Jori, som också är pastor, till en nationalpark i mellersta Finland för att få uppleva fyra dagar av ensamhet och tystnad i vacker natur. Samma kväll han anländer händer detta: På stranden träffar han en äldre man från orten. Mannen väntar på sin vän, en annan man i samma ålder, som gått för att hämta en båt från den norra delen av nationalparken, ca 10 km längre bort.
Timmarna går och långt senare på kvällen kan de konstatera: Mannen är fortfarande borta. Något måste ha hänt. De involverar polisen som startar sitt sökande, dock utan framgång den natten. Projektet fortsätter nästa dag. En utmaning är att den försvunne mannen har diabetes och en minnessjukdom.
Sex eller sju polispatruller är igång. Röda Korset och gränsbevakningen är där. En helikopter surrar i området och man söker också mannen med värmekamera. Ett stort antal frivilliga från en hundra kilometers radie är engagerade. Sent på kvällen kommer meddelandet: man har hittat mannen efter 36 timmars sökande! Han lever och är i förhållandevis gott skick.
Varför berättar jag detta? I Lukas 15 delar Jesus en motsvarande historia om en herde som lämnar sina 99 får i öknen och satsar allt för att hitta det får som är försvunnet. Berättelsen lär oss mycket om hur Jesus prioriterar, hans hjärta för varje enskild individ och vad han tänker om människans okränkbara värde. Mannen som söktes i nationalparken var på ett sätt en nobody, en okänd individ – de som sökte honom hade ingen personlig koppling till honom. Ändå satsades massor av pengar, tid och energi på projektet. Och överkommissarien och många andra grät när mannen hittades.
Jag är starkt berörd av storyn. Tänk om vi i våra församlingar hade samma hjärta för alla dem som ännu inte är där.
Pastor Camilla