I början av Uppenbarelseboken, Bibelns sista bok, finns två kapitel som innehåller personliga hälsningar från Gud till sju specifika församlingar i det som är dagens Turkiet. Till innehållet är hälsningarna ganska olika, det handlar inte om generella ord till vem som helst. Bakom finns en analys av läget och, i flera av fallen, en oro på Guds hjärta. Det som gör saken lite alarmerande, är det att det idag bara finns några stenar kvar på de platser där dessa församlingar en gång existerade.
Det är hälsosamt och viktigt, speciellt inför början av ett nytt år, att tänka i banorna: Vad ser Gud då Han ser vår församling? Vilket ord eller vilken hälsning vill Han ge oss? Vad säger Han till oss som gemenskap och vad säger Han till oss personligen? Det är frågor i linje med tanken i Uppenbarelseboken: Den som har öron må höra vad Anden säger till församlingen.
När man har ett fysiskt problem och går till en läkare är ju inte den bästa lösningen att läkaren, bara för att vara snäll och positiv, säger: ”Allt ser fantastiskt ut i ditt liv och i din kropp – grattis!” Det är mycket bättre om läkaren, med sin kompetens, tar läget på allvar, analyserar och kommer till en slutsats: Detta behöver göras, detta behöver du hjälp med. Det är också tanken med hälsningarna i Uppenbarelseboken: De är en analys, en berättelse om läget och de erbjuder en möjlighet till tillfrisknande.
När ett nytt år nu står för dörren, låt oss fråga: Vad säger Anden till vår församling? Vad säger Han till oss personligen? Finns det saker vi behöver se, lära oss, lämna bort, korrigera, tillägga, söka? Så länge vi lever har vi möjlighet att växa, utvecklas, slipas. Nu är frågan: Vad ser Gud när Han ser oss? Hör gärna av dej om du får tankar som kan hjälpa oss att höra bättre kollektivt! God helg!
Pastor Camilla