Ibland är det som om vi skulle ha svårt att riktigt förstå vad församling och kyrka är, per definition. Vi laborerar friskt bland uttrycken och får det att låta som om vi menade att kyrkobyggnaden är församlingen som vi ”kommer till” och ”går ifrån”. I förlängningen får vi lätt ett dubbelliv: Ett kanske mer glansbildsaktigt liv som ser fint och ordentligt ut då jag stiger in genom dörren till kyrkan och ett annat liv av en mer privat karaktär där hemma. Vi utvecklar ett liv i ”tjänst för Gud” på plattformen i lovsångsteamet och kan samtidigt ha en väldigt begränsad medvetenhet om tjänst för Gud ute i samhället där vi jobbar och lever största delen av tiden. Men faktum är: det är vi, gudsfolket, som är församlingen, kyrkan. Vi upphör inte att vara kyrka bara för att vi lämnar byggnaden. Tvärtom: tjänsten för Gud är vi kallade att förverkliga genom våra jobb och våra liv, genom allt det vi är och gör, varje dag.
Jesus placerar oss mitt i samhället, där vi hör hemma. Han påminner oss om att vi är ambassadörer, sända till denhär världen, kallade att leva i den men inte av den: ”Liksom du har sänt mig till världen har jag sänt dem till världen” (Joh. 17:18). Han visar med all önskvärd tydlighet att vi visst har en funktion ute i samhället, en funktion att, likt Jeremia formulerar det, ”söka den stads bästa” där vi bor och verkar (Jer. 29:7). Alla de talanger och gåvor, all den kapacitet och kraft Gud gett oss är till för att välsigna våra städer. Och när vi gör det är vi med och förhärligar Gud: ”Och allt vad ni gör, i ord eller handling, gör det i Herren Jesu namn och tacka Gud, Fadern, genom honom” (Kol. 3:17).
Tänk vilken frukt och vilka konsekvenser allt detta kunde ha om vi verkligen på djupet förstod att vi är sända till våra arbetsplatser som Guds rikes representanter. Tänk vilken upplevelse av djup meningsfullhet det skulle ge oss, för att inte tala om hur många möjligheter vi skulle få att dela Jesus med dem vi möter. Jag tänker på berättelsen om de tre byggarna som alla jobbade och svettades med att hugga granitblock. Den första tillfrågades vad han gjorde och han svarade: ”Jag hamrar på dethär dumma stenblocket och kan knappt vänta tills jag får åka hem”. Den andra verkade lite mer intresserad av det han gjorde och sa: ”Jag jobbar med dehär stenblocken så att andra kan göra en vägg av dem. Men visst skulle det vara skönt att få gå hem för dagen”. Den tredje svarare: ”Vad jag gör? Jag bygger en katedral!”
Låt oss därför ge järnet där vi är placerade, göra vårt bästa och jobba hårt för en bättre värld. Och låt oss samtidigt ge våra hjärtan och vår överlåtelse till Gud, så att fokus på Honom får genomsyra allt vårt arbete. Frukten kan bli ett Guds rikes besök, mitt i våra städer och länder, genom oss.
Camilla Klockars