Jesus är oerhört jordnära i sin undervisning i evangelierna. I Matt. 13:33 talar Han om Guds rike, dvs det Han kom för att etablera mitt ibland oss, och säjer: ”Himmelriket är likt en surdeg, som en kvinna tar och blandar in i tre mått mjöl, till dess alltsammans blir syrat”. Det Jesus står för är som en surdeg, en syrakultur, vars funktion är att genomsyra oss och våra gemenskaper tills allt blir syrat. Något kommer ovanifrån, präglar oss och resultatet blir en kulturförändring.
Inför det nya året har jag på nytt läst Anders Olssons bok ”Välkommen hem. Att bygga kyrka för dem som inte har någon kyrka” (Gospel Media, 2011). Anders skriver om församlingar som ”är proffs på verksamhet men finner det svårt att bygga lärjungaskap och relationer”. Han skriver om hur allt behövde ses om i hans och fruns eget när de skulle få barn – för att göra hemmet mer barnvänligt, helt enkelt. Det var en stor kulturförändring för att barnen skulle anlända till en plats och en familj som var beredd och trygg.
Vår kyrka har under de senaste sex månaderna genomgått en stor renovering. Det är en del av vår kulturförändring. Vi har bl.a. förnyat vårt café, vårt centrum, för att göra det mer fräscht, välkomnande, öppet och gästvänligt. Men till Guds kulturförändring hör också allt det som behöver hända med oss på insidan för att göra oss mer kompetenta att välkomna nya, integrera alla sorters människor i gemenskapen. ”Vi älskar för att Han först älskade oss”, skriver Johannes i ett av sina brev (1 Joh. 4:19). Principen är: Ju mer vi blir präglade och impregnerade av Guds kärlek, desto mer kan vi förmedla den. Är det tomt på vår egen insida fungerar vi enbart för att vi ”måste” och är drivna av pliktkänsla. Och sånt märks och känns.
För det nya året ber jag om en kulturförändring i mig själv och i oss alla. Att vi ska få bli doppade i Guds kärlek, om och om igen. Allt för att vi ska kunna vara kyrka för dem som ännu inte har någon kyrka.
