För nåt år sen blev ett australiensiskt får med namnet Baarack känt på sociala media. Fåret hade nämligen varit borta hemifrån och på egna vägar ute i naturen i ungefär 5 år och det såg, minst sagt, lite risigt ut när det sen blev funnet. Dethär är alltså en sann historia. Baarack var ensam när man hittade honom och hans ull hade vuxit så våldsamt att det var svårt att se ögonen på honom. Ullen hängde över hela ansiktet, dessutom var det fullt av insekter och småskräp ur naturen på kroppen. Det tog omkring en timme att raka Baarack, en procedur som i normala fall inte tar många minuter. När man sen vägde all den ull som man hade rakat bort handlade det om ungefär 35 kilo.
Jag har tänkt på Baarack nu och då ända sedan jag läste om honom och såg ett litet filmklipp med honom. Jag har tänkt på det faktum att mycket hinner hända om man som får är borta från herden en längre tid. Det blir en hel del insekter i ullen och i praktiken en väldigt tung kroppshydda att bära. För att inte tala om alla potentiella infektioner, alla faror och allt annat elände som man kan råka ut för i ensamheten långt borta från ens skötare. Ett får är inte ämnat att ta hand om sej själv. Ett får behöver en herde, ett hem och skötsel för att må bra, varje dag.
Bilden av får och en herde är en bild som Bibeln förhållandevis ofta använder om Gud och oss i både Gamla och Nya Testamentet. Följande formulering återfinns tex i Matteusevangeliet: ”När han, Jesus, såg folkskarorna, förbarmade han sig över dem, för de var härjade och hjälplösa, som får utan herde”. Det står också: ”Om någon av er har hundra får och förlorar ett av dem, lämnar han då inte de 99 i öknen och går ut efter det förlorade tills han finner det?”
Borttappad och hjälplös, som ett får utan herde. Förlorad och ensam, i behov av att bli hittad. Nu kan det ju hända att du och jag för tillfället inte alls känner oss hjälplösa eller förlorade eller ensamma. Det lär också vara faktum gällande de får som är på väg att dra ut på egen hand. Det är lätt att tro att man klarar sig för egen maskin när man är mätt och belåten, solen skiner och vidderna utanför fårahuset lockar. Då är det kanske inte ovanligt att man låter sig dras iväg åt ett nytt, intressant håll. Men – plötsligt är man borttappad eller hotad av något som helt oväntat dök upp. Plötsligt är man ensam och långt borta hemifrån.
Men också ett borttappat, vilsegånget får kan bli hittat. Jesus är den som, enligt bibelordet, lämnar de 99 fåren i fårahuset och sätter all sin energi på att hitta det får som är bortsprunget eller borttappat. Att komma till Gud är att få komma hem. Jag vet ingen vackrare bild än så. Det är att få bli funnen och få bli buren. Det är att få säja: Jag behöver dej Gud i mitt liv – verkligen. Jag vill inte leva ensam, jag vill inte dra iväg på egna vägar, jag vill inte tappa bort mig i svårmanövrerad natur. Förlåt mej, ta mej tillbaka hem.
Amen.